Skaparen.

Det fanns en tid då jag bafann mig i tvivel. Jag kämpade med min gudsbild. Hur är Gud, Hur ska jag kunna greppa den Gud som Bibeln visar på. Allt i livet är ju på olika sätt mätbart, logiskt och påtagligt, men Gud liksom ”bara finns” Hur skulle jag kunna ha en relation med något så diffust. Han fanns inte med i min verklighetsuppfattning. Jag hade en känsla av att jag och alla låtsades att Gud fanns.

När jag insåg Guds existens var det en sen kväll på väg hem, en stunds promenad när jag ställde frågan riktad till Gud. ”Hur ska jag kunna förstå hur du verkligen finns?” Svaret kom genast. ”Thomas, lyft din blick!” Jag lyfte blicken och såg en stjärnhimmel – och då insåg jag det. Inför mina ögon fanns en himmel utan slut, evig utan fysisk gräns, där existerar varken tid eller rum.

De fysiska himlakropparna där ute har olika storlek och existerar i form och tid – en början och ett slut. Men den rymd allt befinner sig i skiljer sig från det mätbara, stort eller litet tappar mening – allt bara är! Den som är skaparen till allt detta kan därför betraktas som någon som bara är. När Gud i bibeln nämner sig personligen säger han ”Jag Är!” om sig själv. En gränslös formulering. Allt landade för mig.

Enda anledningen till att allt skapat – inklusive människan – finns till, är att någon utan begränsning av tid, rum och form har skapat. En Skapare som därför inte ingår i sin skapelse. Gud!

Där och då blev Gud för mig starkt verklig. Ständigt hos mig, närvarande. Så vi människor ingår i Guds skapelse. Vi är Hans.